Mycket har hänt sedan sist jag skrev, ingenting är sig likt. Uffe och jag har separerat och pojkarna bor med honom och jag har behållt Doris. Förra onsdagen var jag in till veterinären med Doris då hon hade vägrat stödja på ena bakbenet i ca 3-4 dagar. Det började för ca 4 veckor sedan då hon hade varit ute i skogen och lekt med pojkarna, då haltade hon lite när hon kom hem. I och med att hon har problem med sina höfter, E och D med mbp och lbp, så reflekerade jag inte så mycket över det, då hon ibland kan halta lite i några dagar och sen är det bra. Men den här gången gick det inte över riktigt, och tillslut vägrade hon som sagt var att stödja på bakbenet. Jag ringde veterinären och fick en tid. Det blev ett besök som tog två timmar och två veterinärer tittade och klämde och kände. Tillslut blev det röntgen. Korsbandet var nästan av och hon var jättesvälld. Operation sa min veterinär direkt och jag fick en tid i Gävle den 3 maj. Doris fick Norocorp utskriven och skulle äta det fram till operationsdagen. Jag ville gärna höra en annan veterinärs uttalande, då jag själv blev tveksam om hon skulle klara av en operation och sedan en rehabilitering på det, i och med hennes dåliga höfter. Jag ringde ner till Strömsholm och de var väldigt tveksamma till om hon skulle klara det. För efter en operation så skulle hon ju överbelasta det andra benet och mycket mycket troligt så skulle det andra korsbandet ryka då också. Och en hund med två opererade korsband, E- och D-höfter, skulle få problem med ryggen. Jag hade rätt i mina misstankar, tyvärr. Jag ringde för säkerhetskull till uppfödarens veterinär, Bosse, dit vi var när vi kastrerade Doris. Jag uppfattade då Bosse som väldigt rak och ärlig och därför ville jag även höra hans version. Tyvärr så bekräftade han mina misstankar han med.

Efter att Bosse hade ringt upp mig då på torsdagen så satt jag helt paralyserad och bara grät. Jag vet att jag tänkte att, det här händer inte, inte igen. Detta var ju aboslut inte så här jag trodde att det skulle sluta efter veterinärbesöket, jag trodde ju att hon kanske bara hade överansträngt ena benet. Historien upprepar sig känns det som. Kaiser som bara blev 3,5 år då han hade fått bröstkorgen full med cancer - och nu Doris. Hon som nyss fyllt tre år den 9 april, min underbara lilla prinsessa.

Imorgon, fredag den 27 april, har jag fått tid för henne att somna in. Jag ser ju att hon har ont, hon har ju redan överansträngt de andra benen, i alla fall två av dem. Men det är tufft, hon är ju fortfarande samma underbara lilla hund, lika glad och sprallig (även om hon inte får hoppa och studsa omkring som hon brukar). Det känns också tungt att inte kunna ge henne ett bra avslut, låta henne springa i skogen och ta långa promenader och låta henne göra det hon älskar. I morgon ska jag ändå åka ut till Flyget och låta henne vara lös i skogen en sista gång, innan vi åker in till veterinären. Choklad ska hon få då också. Visserligen har hon redan fått choklad nu sedan det tunga beslutet, men jag ser ju att hon verkligen älskar choklad - så lite till ska hon självklart få.

Hur hemskt detta beslut än är, så kan jag ändå inte låta bli att planera för en ny valp. För det vill jag ha, det måste jag ha. Jag varken kan eller vill leva utan en rottweiler. Min underbara uppfödare Helena ringde mig och vi pratade länge. Och om allt går som det ska så blir det en kull som blir leveransklara i oktober/november - precis som vi ville då den tiden passar oss perfekt. Men det blir låååång tid utan hund, väldigt lång - jag vet inte hur jag ska klara mej. Helst av allt vill vi ha en tik till, men skulle det mot all förmodan inte bli någon tik i den kullen så får vi nog ta en hane istället. Men Doris har ju verkligen fått upp ögonen på mig när det gäller tikar, jag har ju haft förutfattade meningar om dem, men tänk så fel jag hade - de är ju verkligen helt underbara.

Jag älskar dig Doris och du kommer att fattas mej - förlåt mej älskade underbara prinsessa <3

En liten, men lika underbar och söt Doris - här endsat åtta veckor gammal. En prinsessa redan då.